Porträtt: Camilla Löfgren

Nu är det dags för ett porträtt med sektionens alldeles egna pontefix maximus - Don Diu, eller som vissa kallar henne, Camilla Löfgren!

Aktuell med: Pontefix maximus (Don-ordförande), jobbar som projektchef på Humlegården Fastigheter samt spexare i Stockholms byggnadsförening.

Ålder: 49 år

Familj: Man, son (21 år) och dotter (19 år). Och en vädurskanin!

Dold talang: Jag kan knyppla!

Vad gör du helst? Är med familjen eller gör något som har med natur eller idrott att göra.

Vad gör du helst inte? Rensar ogräs i trädgården.



Vi börjar från början, var växte du upp och hur var det?


Jag är en Stockholmstjej och har bott här hela mitt liv. Jag föddes på Söder, vi flyttade sedan till söderförorten Hallunda. Min familj består av mamma, pappa och en bror. Mamma var lärare och pappa jobbade inom byggbranschen, vilket gjorde att jag fick en bra inblick i de olika yrkesrollerna.


När jag var liten tyckte jag väldigt mycket om att måla, jag möblerade om mitt rum 100 gånger i veckan och jag kunde plocka vasstrån och spraya dem i guld. Det var då jag kom på att jag ville bli arkitekt.


På gymnasiet gick jag fyraårig tekniskt. När jag var klar och skulle börja jobba (1989) var det ganska tufft på marknaden, vi var på väg mot en lågkonjunktur. Jag fick dock jobb på en arkitektbyrå, där jobbade jag 1,5 år till dess att det 1992 dippade totalt.


Då bestämde jag mig för att plugga vidare, men istället för Arkitektur så blev det Väg och vatten. Jag hade hört folk i branschen säga att det var bra med personer som kunde arkitektur, men samtidigt hade den tekniska kompetensen. Min plan var att läsa Väg och vatten, för att sedan lägga till kurser i arkitektur. Anledningen till att det blev just KTH var för att min kille redan pluggade Maskin där.


När jag började på KTH gick jag in med inställningen att jag både skulle ta del av studierna och sektionslivet – lära känna människor. Jag valde att vara med i Spexet, först som scenarbetare (skådis) och sedan i sjuntan. Sista året var jag även ordförande för Ex-resan. Det året var vi 98 studenter som åkte till Singapore/Indonesien, vilket är det största antalet någonsin. Vi lade ner mycket tid, det var som att driva ett företag parallellt med studierna.


Spexet anno 1990-tal, Camilla längst till vänster.


Hur var sektionen på 90-talet? Ser du några skillnader mellan hur det var då jämfört med hur det är nu?


Väldigt mycket finns kvar, t.ex. Lava och Qlubbmästeriet. Sen har det också dykt upp nya föreningar, som SNOW. Mycket har ju förändrats av naturliga skäl, t.ex. har det städats i sångboken och styrelsefunktioner så som Jämno har lagts till. Jag ser dessa förändringar som positiva. Men mycket är ändå sig likt, vilket har sin charm.


Mångfalden är överlag större på campus. Att Cirkushögskolan, Försvarsmakten, bostäder och arkitekturhögskolan finns på området gör att fler grupper rör sig där uppe.


Hur var fördelningen mellan kvinnor och män på sektionen?


Det var faktiskt väldigt bra, jag tror att det var runt 30% tjejer när jag började. Jag tror bara att allt blir bättre ju mer mångfald det är: mellan kön, ålder och ursprung. När jag sen kom ut i byggbranschen var det märkbart att det var många tjejer i vissa roller – miljö, ekonomi – men få tjejer ute på bygget exempelvis.


Det leder oss bra in på nästa fråga – var började du jobba när du pluggat klart?


När jag sedan pluggat klart visste jag inte riktigt vad jag ville göra. Under studierna hade jag jobbat extra dels på arkitektfirman, dels på NCC på somrarna. Det kändes naturligt att höra med dessa företag när jag sökte jobb. NCC hade ett dotterbolag, ABVAC, som jobbade med rivning och sanering och som behövde en miljöansvarig som kunde fortsätta utveckla deras arbete. Där började jag jobba efter studierna, vilket från början inte var det jag tänkt alls.


Jag var i stort sett ensam tjej där, vilket var speciellt. De jag jobbade med var schyssta, det var ingen grov jargong – så det blev väldigt bra. Jag har vänner som haft en annan upplevelse när de kom ut i arbetslivet, att det var tufft.


Jag började jobba 1997. 1999 blev jag gravid och mammaledig, och ganska tätt inpå fick jag mitt andra barn, så jag jobbade aldrig emellan. Det gjorde att jag var hemma i nästan tre år.


Hur var det?


Det var bra på ett sätt och tufft på ett annat. Bra att komprimera allt, men man tappade lite: vad händer i arbetslivet? Så det blev en hel del uppdatering när jag kom tillbaka.

När jag väl var tillbaka kände jag att jag ville byta inriktning – jag ville börja ”bygga” istället. Jag hamnade på NCC bostad.


Var du kvar som miljöansvarig under hela din tid på ABVAC?


Nej, jag var platschef ett tag innan jag slutade – vilket var stort och häftigt. Jag kom in i det ganska fort och sen dess har jag, av olika anledningar, alltid haft ett personalansvar. Det är tillfälligheter brukar jag säga, men såklart också vad man söker sig till.

Vad hände efter NCC Bostad?


Efter NCC Bostad (där jag var entreprenadchef innan jag slutade) började jag på Fortum Värme på deras marknadsavdelning, och blev ansvarig för deras produkt- och tjänsteutveckling. Sen flyttade jag därifrån till lite mellanstora bolag som affärschef. Jag jobbade på ett företag som från ena dagen till den andra gick i konkurs. Då tänkte jag att jag kanske kunde byta spår, ge mig in i fastighetsbranschen. Det var så jag sedan hamnade på Humlegården där jag är nu.


Hur länge har du varit på Humlegården och vad har du haft för roller här?


Det blir 8 år i november. När jag började fick jag en 16 månaders projektanställning, främst med planering kring underhåll. Efter det jobbade jag med projektledargruppen, vilket jag gjort fram tills nu faktiskt. Nu efter semestern har jag gått över och ska jobba med projektutveckling.


Har du upplevt att du behövt kämpa mer för dina chefsroller för att du är kvinna?


Nej, bara vid ytterst få tillfällen. Jag känner att jag har varit omgiven av väldigt bra människor. Tittar jag på det så har det varit mansdominerat. Men jag har haft tur, jag har blivit sedd för den jag är och det jag kan.


Du är ju Don också. Hur länge har du varit det?


Jag blev invald i Don-orden 2012. Förra året blev jag ordförande: Pontifex Maximus – den störste brobyggaren. Det är så jäkla kul att få vara med i Don-orden! Att vara en länk mellan er och arbetslivet, det är häftigt att det finns. Men också: Ni är så viktiga med det ni har att ge till oss, ni är framtidens arbetskraft! Vi vill veta vad ni söker när ni väljer arbetsplats och uppdrag. Min förhoppning är att vi kan bygga vidare och hitta ännu fler knutpunkter.


Camilla då hon väljs in i Don-orden 2012.


Highlights i ditt liv? Högt och lågt!

Verkligen när jag fick gifta mig och när jag fick mina barn. Även när min guddotter föddes, det är mycket familj som är kärnan för mig. En annan sak om det ändå är högt och lågt: När jag vann Sankt Erikscupen med mitt fotbollslag när jag var ung. Jag satte den avgörande straffen på Söderstadion. Det är ändå en highlight!


Fotboll alltså?


Jag spelade ganska högt upp i en klubb som hette Rönninge SK, vi spelade faktiskt i allsvenskan.


Har det varit en utmaning att både hinna med familj och jobb?


Nej, jag har aldrig satt mig i den situationen. Det är så extremt viktigt för mig att ha den balansen. Jag har alltid varit tydlig mot min omgivning att det är en prioritering för mig – och jag vill att det ska vara det för andra också.


Det var lite tufft ett tag, när min man jobbade utomlands och jag var själv med barnen när de var typ 4 och 6 år. Jobbet krävde mycket och jag var i princip ensamstående mamma. Men det var så pass korta perioder.


Det är viktigt att hitta en bra balans. Om jag inte prioriterar träning och familjen – då kommer jag inte göra ett bra jobb. Det är jag övertygad om.


Vad är du bäst på?


Oj, vilken svår fråga! Jag känner att jag har en speciell förmåga att jobba med människor; lyssna in olika typer av människor. Jag fungerar med många olika typer av människor.

Jag är en obotlig optimist och håller alltid humöret uppe. Det är jag också bra på!

Vad vill bli när du blir stor?


Något som jag känner mer och mer är att det är sjukt kul med den kompetensen man har och att jobba med att utveckla saker. Där jag får jobba med allt nytt som kommer in, och tänka: “vad kan vi göra annorlunda imorgon som vi inte gör idag?”


När jag blir stor vill jag fortsätta att jobba med sådana frågor. Jag skulle också, om jag får mer tid över, tillgodogöra den konstnärliga sidan jag har i mig. Måla, fixa i trädgården, kanske göra smycken, modellbygge eller fota.


Vad är ditt tips till dagens studenter?


Min upplevelse är att ni är mer målinriktade när ni går in i era studier än vad vi var. Gör saker som ni brinner för och tycker är kul, passa på att göra det nu! Fastna inte för mycket i ”vad borde jag göra?”. Ibland får jag en känsla av att ni känner en oro att ”gör jag rätt val?”, ”kommer det vara kört för all framtid?”. Se pluggtiden som en extremt rolig tid där man faktiskt kan följa sitt hjärta!


Och se verkligen till att bygga ett kontaktnät. Jag tror inte ni förstår hur viktigt kontaktnätet ni får när ni studerar faktiskt är. Det är när man gör något parallellt med studierna som man bygger den där kontakten, och den är minst lika viktig. Det är era framtida kollegor, beställare, motparter och samarbetspartners. Ta vara på tiden ni har helt enkelt!


Frida Wistfors

Skribent, Sociala medier-redaktör

Annons

Annonsera med ESSET

Senaste artiklarna

Annons

Annonsera med ESSET
Esset_logga_vit_liten.png
samhallbyggnadssektionen-logo.png
  • Instagram
  • Facebook

Ansvarig utgivare:

Karl Mårtensson