Royal Institute of TECHNOLOGY. Is it really technical?
KTH. The Royal institute of technology. Here one is not afraid to brag about its prosperity. The world ranking is the first thing that hits you when you enter the website. But does the traditional and conceited KTH really deserve its T? Join in on an investigative journalistic journey, to answer the question: How technical is the technical? (A Swedish version can be found below)
A complicated folder structure on Canvas is a staple of the technological university.
It started as a rumble on lower deck. Or at least on the last escalator on the way up from the subway. “Out of order”. Ominous. You quickly shake it off however. We are young, healthy and strong - taking the regular stairs is no problem. 20 fast steps and one is above ground. Now heading towards F2 where the morning will be spent.
We arrive a little late, time is 8.17 when we open the elegant wooden doors. Fortunately, we see that the lecture haven't started, our classmates are still chattering away with each other.
After finding a spot and setting up laptop, pens, coffee, sandwich, phone, notebook, binoculars, torch and portable stove (attending lectures is not for the weak) our gaze fall on the lecturer. Even though we are sitting in the far back we can sense the lecturer’s growing panic and frustration. Something’s not right. Or maybe more accurately; most is going downhill. The projector is flashing blue, the microphone isn't working and sure as hell the ventilation hasn't been on since thursday morning, right? Today is Monday.
The lecturer clears her throat. “Hi hello! I am having some TECHNICAL struggles but have called IT support. We’ll start anyways right. Does everyone hear me?“ The rows from the middle and up says “No!”. The lecturer does not hear them, they are too far away. “You can find the Powerpoint on Canvas.” exclaims the lecturer. After 15 minutes of searching we finally find it, placed under <Home>, <Modules>, <Course info>, <Discussions>, <Lectures>, <Whymakeiteasywhenyoucanmakeitdifficult>.
It is time for lunch and our journey continues. Why not go to the cutting-edge U-building? The beavertail brickwork. The concrete. The visible installations. To say that KTH brags about this building would be an understatement. Already during the reception Nollan had a study visit to this building. Let’s go inside.
Something is wrong. The queue to the microwaves is long and doesn't seem to move. People are queueing in all possible directions in the 3-dimensional room - chaos is a matter of fact. Though we do suspect that there are available microwaves further up ahead. Why is no one using them? The answer is as simple as it is embarrassing. There is no room! The row for waste separation and the sink is located barely a meter away from the microwave wall. A TECHNICAL oversight, something anyone could figure out.
And everybody pretends that maybe the math actually gets more interesting if we only hear every other word.
Maybe you thought that the earlier mentioned portable stove was a joke? Nope. To get your food to a temperature above room temperature is a struggle. A struggle where all tools and tactics are allowed. We exit as winners, but are completely exhausted as humans already after lunch. The afternoon passes by in a haze. The microphone in E1 is working but seems to be set to robot-mode, but we manage. The lecturer manages. And everybody pretends that maybe the math actually gets more interesting if we only hear every other word.
So is the Royal institute of technology really technical? Well, I am here to observe, examine and be annoying in general. But let us establish that KTH has had its better and worse days on the TECHNICAL side. Sometimes one gets annoyed by the whole circus, one might even raise a hand to ask the lecturer to plug in the contact that controls the whole technical system. Every so often one just takes out the popcorn, boards the sinking ship of technology and still feels pretty content in the current situation. And who knows, maybe the purpose of a university education is all about comprehending things without neither sound, lights, ventilation nor Powerpoint. After all, things tend to work out in the end.
Despite a healthy dose of sarcasm in this chronicle I want to give KTH praise for how they manage the readjustment to long distance learning in these times. Go ZOOM and go you!
And dear S-members: What technological wonders have you experienced? Please let me know so that we can continue our investigative journey together! All the best, see you when i see you!
Frida Wistfors
Writer, social media editor
Translated by
Daniel Wollberg
Writer
KTH. Kungliga Tekniska Högskolan. Här räds en inte för att skryta om sina framgångar. Världsrankningen är det första som slår emot dig när du går in på hemsidan. Men har verkligen det anrika och egenkära KTH gjort sig förtjänt av sitt T? Följ med på en granskande journalistisk resa, för att besvara frågan: Hur tekniskt är Tekniska?
Det började som en skakning på nedre däck. Eller i alla fall i sista rulltrappan på vägen upp från tunnelbanan. ”Rulltrappan ur funktion” . Illavarslande. Emellertid något en snabbt skakar av sig. Vi är unga, friska och starka - den vanliga trappan är inget problem. 20 snabba steg och så är en ovan jord. Kursen sätts mot F2, där förmiddagen ska tillbringas.
Vi är lite sena, klockan är 8.17 när vi öppnar de snygga trädörrarna. Lättat konstaterar vi att föreläsningen inte verkar ha börjat, våra kursare pratar fortfarande flitigt med varandra. Efter att ha hittat en plats samt langat upp dator, pennor, kaffe, macka, mobil, anteckningsblock, kikare, ficklampa och stormkök (att gå på föreläsning är inget för den svaga) faller vår blick på föreläsaren. Fastän vi sitter långt bak kan vi ana hens växande panik och frustration. Något är inte rätt. Eller kanske mer korrekt sagt; det mesta är fel och går åt helvete. Projektorn blinkar blå, mikrofonen går inte igång och visst fan har inte ventilationen varit på sen torsdag förmiddag? Nu är det måndag.
Föreläsaren harklar sig. ”Hej hallå! Jag har lite TEKNIKstrul, men har ringt IT. Vi kör väl igång ändå så länge. Hör alla mig?” Raden från mitten och uppåt säger ”Nej!”. Föreläsaren hör dem inte, de är ju för långt bort. ”Powerpointen ska finnas på Canvas.” tjoar föreläsaren. Efter en kvarts letande hittar vi den, liggandes under: <Hem>, <Moduler>, <Kursinfo>, <Diskussioner>, <Föreläsningar>, <Varförgöradetlättnärenkangöradetsvårt>.
Det är dags för lunch och vår resa fortsätter. Varför inte gå till det toppmoderna U-huset? Bäversvansteglet. Betongen. De tydliga installationerna. Att säga att KTH skryter om det här huset vore en underdrift. Redan under mottagningen får nØllan gå på studiebesök och betrakta detta bygge. Låt oss gå in.
Något är fel. Microkön är lång och tycks inte röra på sig. Folk köar i samtliga riktningar som finns att tillgå i det tredimensionella rummet – kaoset är ett faktum. Vi anar dock lediga micros längre fram. Varför går ingen dit? Svaret är lika simpelt som det är pinsamt. Folk får inte plats! Bänken innehållande sopsortering och diskho är placerad knappa metern från väggen med micros. Ett byggTEKNISKT misstag, det kan ju vem som helst lista ut.
Och alla låtsas som att matten faktiskt blir mer intressant om en bara hör vartannat ord.
Kanske trodde ni att det tidigare nämnda stormköket var ett skämt? Icke. Att få sin mat till en temperatur över rumstemperatur är en kamp. En kamp där alla verktyg och metoder är tillåtna. Vi går ut som segrare, men är slut som människor redan efter lunchen. Eftermiddagen flyter förbi i ett töcken. Mikrofonen i E1 fungerar men verkar vara inställd på robotmode, men vi köper konceptet. Föreläsaren köper det. Och alla låtsas som att matten faktiskt blir mer intressant om en bara hör vartannat ord.
Så hur tekniskt är egentligen Tekniska? Ja ni, jag är främst här för att iaktta, granska och vara allmänt jobbig. Men låt oss i alla fall landa i att KTH har sina bättre och sämre dagar på TEKNIKfronten. Ibland blir en irriterad på spektaklet, kanske till och med räcker upp handen och ber föreläsaren att sätta i kontakten som styr hela systemet. Allt som oftast tar en dock bara fram popcornen, följer med i det sjunkande teknikskeppet och är ändå hyfsat nöjd med tillvaron. Och vem vet, kanske handlar egentligen universitetsutbildning om att förstå saker utan varken ljud, ljus, ventilation eller Powerpoint. När allt kommer omkring går det ju ganska bra ändå.
Trots en lagom dos sarkasm i denna krönika vill jag dock ge KTH en eloge för hanteringen av omställningen till distansundervisning under dessa karantäntider. Heja ZOOM och er!
Och kära S:are: Vad har ni upplevt för tekniska roligheter? Berätta för mig, så kan vi fortsätta vår granskande resa tillsammans! Allt gott, vi syns när vi syns!
Frida Wistfors
Skribent, redaktör sociala medier
