Tack 2020!
Det verkade först som en enkel uppgift, att skriva en årskrönika, en sammanfattning av 2020. Ett år med en så tydlig händelse. Ett år för historieböckerna. Jag skulle ju inte ens behöva tänka, det var bara att skriva ner allt skit som Corona lett till och sen “Hejdå 2020 ses aldrig mer, hej 2021!” Men när jag väl började tänka dök det även upp en hel del bra minnen. Kan det möjligtvis vara så att 2020 faktiskt har varit ett ganska fint år? Låt oss se efter. Året började som vilket år som helst, eller det är ju inte hela sanningen. Det låg något i luften. Och då menar jag inte att ett virus, utan en känsla av att något skulle hända. Ett nytt decennium, det nya 20-talet. Många såg likheter med det förra seklets 20-tal och det snackades om det glada 2020-talet. Till en början såg det ut att bli så. På S-sektionen gasqueades det som aldrig förr. Folk verkade i allmänhet lite gladare. Och ett gäng på 9 personer hade precis träffats och lagt upp storslagna planer. Delar av redaktionen på Zoom-gasque, en utav årets höjdpunkter. Sen slog Coviden ner. Omvärlden började bunkra toapapper och stannade och skrek om någon kom för nära. Och de kära studenterna på KTH förstod att det var allvar när även Valborg ställdes in. Men oväntat fort ställde folk om. Man började till och med ana en känsla av medmänsklighet. Om den känslan är här för att stanna är högst oklart, men det var trevligt att se den skymta förbi. Under resten av våren provade folk nya hobbies som aldrig förr: Det odlades växter, cyklades, umgicks med familj, matlagades och gicks i naturen. Dessutom satte det omtalade gänget på 9 personer sina planer i verket och Esset mötte dagens ljus. Drömmen om en tidning nischad för samhällsbyggnadssektionen var nu en verklighet. Och tänk, det är denna du läser i detta nu! Hösten förväntades bli den värsta någonsin; mörk, blöt OCH Coronig. Visst uppfylldes dessa tre ledord väl, men samtidigt hände mycket mer. Det invigdes en guldbro, vi såg julpynt redan i november, föreläsningssalen flyttade hem till oss och sovmorgon blev plötsligt en grej, det kändes som en god gärning att beställa hämtmat, man behövde inte träffa det där gänget man egentligen inte gillar, mottagningen kunde genomföras, vi har kollat på livesända konserter i vardagsrummet och blivit bättre på att ta hand om varandra. Och nu är snart året slut. Visst må vi inte ha en enda soltimme i december, men vad gör det? Om det är något det här året har visat oss så är det att förändring faktiskt är möjlig, trots ordentliga motgångar. Är det 2021 vi hittar en lösning på klimatkrisen och sluter världsfred? Vad vet jag. Hejdå 2020 ses aldrig mer, men tack. Tack för att du visade vad som var viktigt. Hej 2021, jag vet att du bär på något bra. Frida Wistfors Skribent
