Samhällsbyggnad utan Vision

Vision har blivit ett sånt där ord man ser överallt. Varje kommun har ju en Vision 2030, eller en Vision 2040 om de har riktigt god framförhållning. Företag har sina visioner för att visa vart de är på väg och vad deras värdegrund är. Man kan nog kort och gott säga att det varit en visionsinflation långt innan den riktiga inflationen tog fart. Vår bransch är kanske den mest visionskrävande av dem alla och som nu nått kulmen av peak vision. Det kanske låter som en överdrift, men ett samhälle utan vision faller ganska platt. För att klargöra vad jag menar kan vi börja med att titta på vad en vision är. På ren grekiska betyder ordet vision att se men i denna kontext kan tolkas det som en bild av framtiden. Visionen ska vara ledstjärnan för det framtida arbetet. Gör man det hela rätt knyter visionen an till något större ideal. Inom samhällsbyggnad kan man beskriva visionen som ett sätt för människan att skapa sitt framtida samhälle, att ur en dröm skapa en ny verklighet. Historien om visioner började med oraklets gudomliga syner och har genom Maslows ideér om självförverkligande gett varje person förmågan att ha visioner om sitt egna liv. Vision inom samhällsbyggnad finns på olika nivå, från vad en individ har för vision om sitt drömboende, till en vision om hur en stad ska bli koldioxidneutralt. Visionen är inte heller en främling för det utopiska, den är snarare beroende av den. En vision utan en utopi är som moset utan grädden. För att vara lockande ska ju visionen vara storslagen och nyskapande, för gräset är ju alltid grönare på andra sidan. Detta är varför en Hyperloop vänder mer huvuden än ett gammalt hederligt snabbtåg, trots de alldeles för många problemen som finns med hyperloopen för att jag ska kunna gå in på det i denna artikel så titta istället på denna video . Men det är just det utopiska i visionen vi blivit rädda för. 1900-talets många utopiska projekt och storslagna tankar blev sällan som vi tänkte oss. Blickar vi tillbaka ett halvt århundrade finner vi de stora modernistiska projekten som ville helt omvandla människan. Efter två världskrig hade den gamla världen och dess värderingar fallit i onåd och en radikal modernisering skulle fasa ut de gamla tankarna och idéerna. Här räknas miljonprogrammet in. Vad vi nu i viss bemärkelse räknar som ett misslyckat försök till ett idealsamhälle kan inte klandras för att varit utan vision. I varje skrymsle och vrå av miljonprogrammet gömmer sig ideologi, från de vetenskapligt utstuderade och utformade köken till den rationella staden, uppdelad i sina respektive funktioner. Men staden som skapades var inte vad man hade hoppats på. För rationalitet tagen till sin spets kan ju funka i industriell produktion, men för ett samhälle krävs både känsla och förnuft. För i det modernistiska projektets misslyckanden förlorade den rationella moderniteten sin legitimitet som samhällsprojekt. Det är efter det här vi förlorade förmågan till de stora ideérna, någonstans mellan självförverkligande och historiens slut. Även om det är lite krystat att ta upp Fukuyama, så kan man inte förneka att ideologi fallit i skymundan sedan muren föll. ​Esset förklarar: Francis Fukuyama ​Francis Fukuyama är en statsvetare och forskare som år 1992 kom ut med boken “The end of history and the last man” . I den boken argumenterar han för att den liberala demokratin är den slutgiltiga samhällsmodellen och att Sovjetunionens fall innebar slutet för den ideologiska kamp som han menar driver på historien. Vi befinner oss nu i en postideologisk värld menar Fukuyama. Detta är något han på senare år börjat ändra sin uppfattning om. Självfallet finns visioner och ideér inom samhällsbyggnad idag. Varje projekt har sin lilla vision om hur det slutligen ska bli. Arkitektskisser och renderingar visar glada människor i den nya stadsmiljön som gör vardagliga saker. Planprogram beskriver hur projektet ska bidra till den hållbara och attraktiva staden. Mäklaren målar upp drömboende med ena foten i skogen och den andra i stan. Det är den lilla visionen, bilden av stadsliv och den fysiska förändringen i staden. Den stora visionen finner vi nu i hållbarhet, det begreppet som snabbt blivit ledstjärnan för samhällsutveckling, men som inte säger så mycket i sig självt. Hållbarhet är ett brett begrepp och skapat genom konsensus. Det finns några problem med hållbarhet som ideologisk ledstjärna. Dels kan det kritiseras för att vara intetsägande och till intet förpliktigande. Som bärande idé finns det många motsättningar mellan hållbarhetens dimensioner och hur vi som samhälle inte riktigt är så hållbara när konsumtionen räknas in. Hållbarhet i sig självt är det inget fel med. Problemet uppstår när hållbarhetens luddiga vision leder till motsägande utfall, som när ekonomin går före miljön eller det sociala. I och med den stundande klimatkrisen ställs större krav på en omfattande och tydligare vision på ett samhälle som kan vända trenden. Det är bara det som saknas. På sätt och vis kan vi inte komma tillbaka till den tiden med stora visioner och ideér. Statens roll har förändrats, historien tog slut och det är individen, inte det kollektiva, som står i centrum idag. Just kring det här med individualism tänker jag mycket på Adam Curtis dokumentärserie “ Can’t get you out of my head ” . I denna tidsålder av hyperindividualism har även visionen blivit splittrad och nu är det den enskildes självförverkligande som styr. Även om detta har hjälpt till att lyfta de som sopades bort under modernismen och lett till ett mer inkluderande samhälle så har det gjort vägen till stor förändring svårare. Men att inte ha någon stor idé att sträva efter kan vara rätt skadligt för ett samhälle. Idéhistorikern Jenny Andersson menar att ett hälsosamt, demokratiskt samhälle behöver stora idéer att sträva efter och att den bild politiken ger av framtiden idag är bara svarar på en dyster framtidsutsikt. Både hon och Curtis kopplar bristen på vision i västvärlden till högerpopulismens framgångar. Här kan människor finna en världsåskådning med tydliga problem och tydliga svar, något andra rörelser inte lyckats erbjuda alternativ till. Detta visar faran med Det som saknas kanske mest av allt när det kommer till vision är inte om vi har eller inte har en, utan att vi har förlorat förmågan att föreställa oss något utanför vad vi tror är möjligt. I samma dokumentärserie finns ett citat jag ofta tänker på. “The ultimate hidden truth of the world is that it is something we make. And could just as easily make differently” Lättare sagt än gjort, men det finns en kärna av sanning i det. Vad som är viktigt att ta med sig är att det inte är någon naturlag som hindrar en ny vision för ett hållbart samhälle, det är ideér om vad som är möjligt och inte möjligt att göra. De ideér och mekanismer som lett oss till denna punkt av omfattande klimatförändring bör åsidosättas för ett nytt och mer hållbart samhällsprojekt. Det är i en tid som nu vi behöver stora idéer för att skapa en tydlig riktning och på åter våga drömma om något utopiskt. Henrik Bergström Skribent Shakar Garmeny Illustration