V-sektionen 110 år - en berättelse om konjunkturer

Uppdaterad: jan 12

Man kan inte berätta om V-sektionen på 40-talet utan att nämna spex. Begreppet har existerat i studentsammanhang i minst 150 år och började som parodier på klassiska dramapjäser. Det organiserade spexidkeriet på V-sektionen påbörjades med grundandet av KVSIF 1944, eller Konglig sektions för Väg- och Vattenbyggnadskonst SpexeriIdkare Förbund som det hette. Sedan dess har förbundet satt upp spex nästan regelbundet 1944-1966 och oavbrutet 1974 - 2019.

Don π, eller Stellan Pauli, är ett välkänt inslag i spexhistorien, så pass att han ger namnet åt spexpriset “Prix Don π” som delas ut på Lavagasquen varje år till hans ära. Eftersom det bara gick män på programmet fram till 1962 spelades traditionellt även kvinnliga rollkaraktärer av manliga teknologer, “traditionen” dröjde kvar till 1993 innan kvinnor var tillåtna att kliva upp på scenen.


Utvecklingsvisionerna i 50-talets Sverige var skyhöga vilket inte minst syntes inom byggbranschen. Med norrmalmsregleringen skulle delar av centrala Stockholms gamla bostadshus ge plats för toppmoderna höghus, allt sammanbundet med den nya tunnelbanan. För utgående gymnasiestudenter verkade väg- och vattenbyggnadsutbildningen kunna ge upphov till en lovande framtid vilket gjorde det nästan lika svårt att komma in på V som på teknisk fysik. Under denna tid invigdes det nya V-huset som fick delas med arkitekterna tills de flyttade bort från campus. Tidigare hade väg och vatten hållit till i klocktornet vid nordöstra borggården där det fanns plats för allt som kunde tänkas behövas, från ritsalar till observatorium för geodetiska mätningar. Faktum är att den täckta trappan upp till byggnaden hade namnet väg- och vattenbyggartrappan.


Den teoretiska utbildningen sammanflätades även med många praktiska inslag. Bland annat reste teknologerna på fältövning till Grebbestad på västkusten, där skulle studenterna få praktiska kunskaper i geodesi och fotogrammetri genom att hoppa runt på klipporna med


teodoliter. Det var dock inte det enda de gjorde, på kvällarna var teknologerna ett framstående inslag i den lilla badorten med många fester som inte sällan kombinerades med spratt på lokalbefolkningen. Varje år målades en ny jättelik blomma på Stöberget som kunde betraktas från bryggorna, ett år dök det upp gigantiska fotavtryck på kajen i den lilla orten. Studenter deltog även i karnevalen badortens dag som än idag anordnas varje sommar.


V-teknologer på badortens dag i Grebbestad 1953.


Sektionsmötet likt det som gick av stapeln i onsdags var inte heller räddat från studenternas påfund. Förutom den sedvanliga formalian fanns även punkten Tiden och Sättet som gick ut på att föra en absurd nonsensdebatt, vinnaren tilldelades Cupidopriset. Så här såg det ut i ett mötesprotokoll 1957:


“Dyfverman undrade om reprimand kan utdelas till hel årskurs, samt yrkade på reprimand till hel årskurs, samt yrkade på reprimand till varje man och för varje gren. Ohrås ansåg att sektionen inte kunde ödsla bort reprimander på V4. Dyfverman erbjöd sig att om brist finnes på dessa skänka sektionen ett antal. Hasse föreslog att reprimand skulle få utdelas till idrottsledaren för att denne ej lyckats få med fler att simma, Winter biföll Dyfverman samt ansåg att denne skulle utarbeta ett förslag. Du Rietz yrkande på reprimand till Liljedahl då denne ej lyckats få med V1. Liljedahl vidarebefordrade reprimand till daddorna för dålig uppfostran…” osv.

Värt att tillägga är att rekordet för Tiden och sättet är tre timmar och åtta minuter. Man kan tänka sig att det här knappast skulle vara uppskattat idag, helst inte på sektionsmöte 3, och det var det inte heller ett decennium senare då en tidsgräns sattes på 30 minuter och fokus lades på skicklighet istället för uthållighet.


Runt 60-talet började sektionslivet minska. En förklaring kan vara att den genomsnittlige teknologen ville ut i miljonprogrammets Sverige så snabbt som möjligt. Utbildningen ville man skulle bli effektiv och rationaliserad med färre föreläsningar, mer övningstid och krysstentor. Men aktiviteter fanns ändå, 1961 startades sektionens bibliotek, visserligen med bara två böcker och hela fyra bibliotekarier men fanns gjorde det. 1962 startades ett café i ett seminarierum i V-huset men trångt var det. Så trångt att likt Nymblekonflikten 1938 (se del 1 i denna serie för förklaring) ville de äldre kursarna att ettan och tvåan skulle portas. 1964 började Nordisk ByggTeknolog-konferens (NBT) där teknologer från hela Norden kunde diskutera sin utbildning och, naturligtvis, även festa. Idag finns en liknande funktion där Sveriges V-sektioner träffas under V-konferensen för att utbyta erfarenheter och möjligtvis även festa nu med.


Samma år donerade Don Nilax en klocka till sektionen som skulle användas för att påkalla uppmärksamhet under gasquer och sektionsmöten, en fantastisk idé vilket ett gäng Chalmerister också verkade tycka när de 1973 stal med sig klockan hem vilket inte uppmärksammas förrän ett par månader senare då KTH-studenterna fick höra den ljuva klangen under en middag i Göteborg. Klockan fick därefter komma hem igen. Det var tur det för än idag används klockan på alla av sektionens och KVSIF:s gasquer. Än idag sitter det en liten silverplåt på klockans bas med inskriptionen


Sektionens klocka donerades av Don Nilax år 1964 och används än idag.


Sektionsmedlemmarna var även väldigt idrottsaktiva och har varit det sedan 50-talet, samtidigt som kåren började anordna teknologmästerskap i idrott. Priset? Rektorns spade som donerades till kåren under en ombyggnation av Nymble. I friidrott sopade V mattan med de andra sektionerna med 6 guld, 5 silver och 4 brons år 1956. Sektionen hade därmed även fina priser till de mest framstående idrottarna, bland annat Don Bodes pris till bästa ettan. Tyvärr började V tappa greppet om rektorns spade mot början av 60-talet men genom ett sektionsmötesbeslut 1961 beslutade väg- och vattensektionen att återerövra spaden under nästa mästerskap vilket man självklart gjorde.


Detta fokus på idrott blev sedan en stor diskussion i och med att Hösäckskommittén uttalade att “idrott var både skadligt och kriminellt” och menade att alla dessa anslag skulle läggas på öldrickande istället. Ja, på denna tid fanns det kommittéer för allt, bland annat Hemliga Kommittéen vars uppdrag var att få folk att gå på sektionsmöten. Ett år motionerade de för att medlemsavgiften skulle chockhöjas med 600% så man kan tänka sig att deltagandet på detta möte var högt. 1967 infördes en kommitté för att få bukt på problemet med att “planka” dvs kopiera övningsuppgifter av varandra. Resultatet av utredningen blev att institutionen skulle tillhandahålla lösningsförslag till uppgifterna. Denna kommitté fick det fantastiska namnet Max Planck-kommittéen. Kommittébildandet gick däremot så långt att det det infördes en kontrollkommitté som skulle övervaka alla andra kommittéer.


Utbildingsminister Olof Palme talar i Stockholms universitets kårhus under ockupationen 1968.


När 60-talet närmade sig sitt slut började starka politiska vindar blåsa som bar med sig stora samhällsförändringar. Protesterna leddes av studenterna som på många håll i västvärlden protesterade mot staten, miljöförstöring och, inte minst, Vietnamkriget. På Stockholms universitet skulle kårhuset komma att ockuperas av studenter och på KTH skänkte flera sektioner bort medlemsavgiften till de förenade FNL-grupperna som motsatte sig USA:s inblandning i Vietnam. Väg- och vattensektionen avstod från att ta politisk ställning men fri från politisk diskussion var ingen. När Essets föregångare Vägledaren startades upp 1970 bestod den absoluta majoriteten av insändare där V-teknologer hätskt debatterade politik och inte sällan politikens vara eller icke vara i tidningen själv.


70-talet präglades i övrigt av en stagnerande ekonomi och oljekriser vilket stod i stark kontrast gentemot den närmast explosionsartade utvecklingen som skett under de senaste 20 åren. Kanske var det det tillsammans med dålig studiemotivation som gjorde att nästan 50 av 180 studenter hoppade av sin utbildning. Alla hade sin egna förklaring till problemet och klyftan mellan regeringen, skolan och studenterna illustreras rätt bra av de tre vitt skilda lösningarna som varje grupp la fram. Regeringen föreslog att antagningskraven för civilingenjörsutbildningen skulle sänkas vilket helt förkastades av lärarna som ansåg att problemet ligger i avsaknaden av inspiration och föreslog att mer praktiska ämnen skulle läsas de första två åren för att öka motivationen. Studenterna å sin sida ansåg att problemet ligger i att det rådde ett “professorsvälde” på KTH med utökande grad föreläsningar som ersattes av kurslitteratur.


Något som kan noteras än så länge under denna historia är den totala avsaknaden av berättelser om kvinnor. Även om det tekniskt sett var möjligt för att som kvinna antas till KTH sedan 1921 skulle det dröja till 1962 innan den första kvinnan att ta examen inom väg- och vattenbyggnad skulle börja. Programmet blev därmed den utbildning som antog kvinnor sist på hela KTH. Flera orsaker till att det tog så lång tid kan vara väg- och vattenbyggnadutbildingens militära ursprung och den mansdominerade yrkesbranschen som den kvinnliga teknologen så småningom skulle skjutsas ut i. Det här ska ställas i kontrast med dagens Samhällsbyggnadsutbildning som 2020 hade jämnast könsfördelning bland alla antagna till program på KTH.


Detta är del två av tre i en serie om Konglig sektion för väg- och vattenbyggnadskonsts historia för att högtidlighålla 110-årsjubiléeumet av sektionens skapande. Vi skulle vilja tacka Grebbestads kulturförening som bidragit med fantastisk historia om teknologernas påhitt i den lilla badorten och till ABE-skolan som gett oss en fantastisk bok om Kungliga Väg- och vattenbyggnadskårens historia.


Karl Mårtensson

Chefredacteur

Källor:

"Kungl. Väg- och vattenbyggnadskårens historia 1851-2010"

“Väg och vatten KTH, 1910-1995” Jubileumsbok

“Konglig sektion för väg- & vattenbyggnadskonst 100 år”


Annons

Annons

Sök posterna till SM2

Senaste artiklarna